Den statliga väg- och järnvägsinfrastrukturen sköts av Trafikverket enligt den så kallade fyrstegsprincipen, där man i grunden utgår från det som redan finns och hur man kan nyttja det på bästa sätt. I Per Olof Arnäs senaste krönika diskuterar han fyrstegsprincipen och dess hämmande effekt på innovation och utveckling. Eller är den bara felapplicerad?
KRÖNIKA Kommer ni ihåg när varje ny iPhone var så mycket bättre än föregångaren att det ledde till långa köer utanför butikerna när de släpptes? Idag låter det lite absurt, eller hur? De första åren med smartphones visade verkligen på en gigantisk utvecklingshastighet. Skärmar, kameror, bandbredd, sensorer och processorer blev markant bättre varje år och med detta ökade också verkshöjden på alla de appar och tjänster som utvecklades. Men någonstans runt 2014 avtog köandet utanför butikerna. Flera faktorer spelade in: Apple hade redan 2012 öppnat upp för ”pre-orders” så att man kunde köpa sin nya lur online och få den levererad på samma datum som butikerna. Dessutom blev förbättringsstegen kortare mellan åren, och en två år gammal mobil var inte särskilt mycket sämre än den senaste modellen. De allra flesta appar och tjänster funkar ju också oavsett om mobilen är ny eller gammal.
Låt nu säga att vi istället för en smartphone pratar om en annan infrastruktur – det moderna transportsystemet. Under dess tidiga utveckling skedde stora förbättringar på relativt kort tid. Järnvägen, förbränningsmotorn, vägnätet och containern är alla exempel på stora språng som i grunden förändrade förutsättningarna och möjligheterna. Det vi nu har är ett i grunden fantastiskt system av redan betald infrastruktur som med marginellt underhåll hålls flytande år efter år.
Trafikverket, som är den myndighet som är ansvarig för den statliga väg- och järnvägsinfrastrukturen, arbetar efter den så kallade ”fyrstegsprincipen”. Idén med denna är att nyttja det som finns på bästa sätt innan man bygger nytt. Steg 1 handlar om att tänka om och att påverka beteende istället för infrastrukturen i sig. När detta är gjort går man vidare till steg 2 som handlar om att öka effektivitet och nyttjandegrad i befintlig infrastruktur. I steg 3 bygger man om befintlig infrastruktur för att bättre möta de krav som finns och först i det sista och fjärde steget bygger man nytt.
Jag har länge tyckt att denna försiktighetsprincip är lite feg.
Jag har länge tyckt att denna försiktighetsprincip är lite feg. Att den bromsar innovation och utveckling och att vi som samhälle tappar fart och momentum genom att till varje pris undvika att bygga nytt. Det är ju roligare men den senaste mobilen, eller hur? Men nu är det ju inte en gadget för 15 000 spänn vi pratar om utan 170 000 km vägar, 16 000 broar och drygt 15 000 km spår. För att inte tala om alla hamnar, kranar, kajmeter, lastbryggor, flygplatser med mera. Stora grejer – stora pengar.
I perioder av snabb teknisk utveckling är det viktigt att hänga med och att bygga nya kunskaper och förmågor. Här måste vi vara villiga att faktiskt bygga nytt trots att det gamla fortfarande fungerar. Stenåldern tog ju inte slut på grund av stenbrist, eller hur?
Men i perioder av konsolidering, där någon form av plattformsnivå har uppnåtts, är det betydligt viktigare att arbeta med nyttjandegrad, marginalkostnader och effektivitet. En kräfta behöver ju växa in i ett nytt skal innan den ömsar nästa gång. På samma sätt kan vi resonera om utveckling (kräftans storlek) och infrastruktur (skalets kapacitet).
I näringslivet ser vi ofta exempel på båda dessa tillstånd – konsolidering (steg 1-2) och ny-/ombygge (steg 3-4). Elektrifieringen av transportsystemet är en otroligt snabb utveckling som av nödvändighet driver många stora investeringar, inte bara i laddstationer utan också i uppgradering av befintlig elinfrastruktur. Här krävs mod, kapital och hastighet. Steg 3 och 4 alltså.
Men vi ser också hur befintliga strukturer används mer och mer, även på nya sätt. De får ökad nyttjandegrad och stor marginalnytta, ofta med digital hjälp. Startups som Micro-Space och TruckTrust skapar nytt användande av befintliga ytor till mycket låg marginalkostnad utan att behöva bygga något nytt, vilket är typiska åtgärder enligt steg 1–2.
Ica Paket nyttjar befintligt butiksnät som uppgraderas med paketboxar. Dessa delar på samma transportinfrastruktur som dagligvarorna vilket leder till att kostnaden blir rejält mycket lägre än konkurrenterna på logistikmarknaden.
Omniloop vill uppgradera sopsugsystem och infrakulvertar till att även hantera gods i specialdesignade kapslar, något som kräver en viss ombyggnad av befintliga system men också en inställning att vilja använda dessa system till annat än vad de först byggdes för (Steg 2-3).
Listan på initiativ som alla befinner sig inom befintligt kräftskal kan göras lång, och innovationerna står som spön i backen.
Fyrstegsprincipen är nog en vettig idé ändå – om den appliceras rätt vill säga. Den ska inte användas som ett sätt att slippa hänga med teknisk utveckling.
Av Per Olof Arnäs
Per Olof Arnäs är styrelseledamot i TruckTrust och arbetar även tillsammans med Omniloop. Han är även generalsekreterare i Game Changing Alliance som accelererar omställningen i branschen. Han har bakgrund från både näringsliv och akademi och driver sedan 2014 Logistikpodden som nu gör sitt tionde och sista år.
