I en krönika för Dagens Logistik ställer sig Johanna Linder frågan om hur cirkulärt det är att Europas kasserade textilier ändar upp i fattiga länder i Afrika. Är det troligt att de har bättre förutsättningar att återvinna avfallet än vi?
I veckan rapporterade Sveriges radio att exporten av begagnade textilier från EU har tredubblats de senaste 20 åren. Av de insamlade kläderna går 90 procent på export och stora delar av det hamnar på soptippar i Afrika. Det här väcker tankar hos den som varit på plats, och som vet hur en s k “cirkulär ekonomi” fungerar på kontinenten. Jag har under mina år i olika afrikanska länder sett exempel på katastrofal sophantering, avsaknad av den, underdimensionering av den, eller rent felaktig och farlig hantering av avfall – men också fantastiska lösningar där resursutnyttjande varit fenomenalt.
Kairo har ett kvarter som kallas för Garbage City (Manshiyat naser) där invånarna samlar in, sorterar och återbrukar sådant som andra i mångmiljonstaden slängt och där stadens system inte räckt till. Det finns självklart en stor problematik kring detta, men den är även på många vis inspirerande. Plastic bank betalar för insamlad plast, vilket ger incitament men också jobbmöjligheter. De enorma second hand-klädesmarknaderna som finns överallt, som tyvärr slagit ut mycket av den lokala produktionen men samtidigt byggt upp en imponerade marknad som når ut till alla. Och låg fyllnadsgrad är inte en utmaning för lastbilschauffören i Sierra Leone, han utmanar snarare max-lasten och manövrerar imponerande sin lastbil i sin dubbla höjd. Och så gott som varenda lastbilschaufför är dessutom en mekaniker som med magi lagar sin lastbil nästan helt utan reservdelar.
Vi dumpar vår skit, kanske i god tro att ”one man’s trash is another man’s treasure” men ser vi inte själva möjligheter i våra sopor, så kommer ingen annan göra det heller! Vi måste ta ansvar för vårt eget avfall och hitta system och lösningar inom Sveriges gränser, eller åtminstone EUs gränser.
I länder där många lever under fattigdomsgränsen tas resurser och produkter till vara på, på ett helt annat sätt än vi gör i Sverige. Ändå hamnar närmare hälften av det som exporteras till Afrika på olagliga och lagliga soptippar. Det är för stora mängder helt enkelt, och det finns absolut inget system för att hantera dessa enorma mängder på ett bra och hållbart sätt.
Vi dumpar vår skit, kanske i god tro att ”one man’s trash is another man’s treasure” men ser vi inte själva möjligheter i våra sopor, så kommer ingen annan göra det heller! Vi måste ta ansvar för vårt eget avfall och hitta system och lösningar inom Sveriges gränser, eller åtminstone EUs gränser.
För att få kontroll på vårt avfall diskuteras flera nya regelverk i Sverige och inom EU, så även inom detta område. Reglering av export är ett förslag som ska leda till att vi tar ansvar för vårt eget avfall inom unionen. Senast 2025 ska textilavfall samlas in separat enligt EU:s nya avfallsdirektiv och detta kommer innebära ett stort producentansvar.
Samtidigt fortsätter konsumtionen av nya textilier öka kraftigt, vi köper mer nya textilier än någonsin och följaktligen ökar även vår export, både på EU-nivå och i Sverige specifikt. 2022 uppgick nettoinflödet av nya textilier (importen minus exporten) till 15,2 kilo per person i Sverige, året innan var nettoinflödet per person 14,8 kilo. Drygt hälften av detta läggs i soppåsen och förbränns när ägaren inte längre vill ha det. Den andra hälften skänks och säljs vidare till sorteringsanläggningar i Sverige eller till Tyskland och Holland där det finns stora anläggningar där textil sorteras. Det som är helt och rent säljs eller skickas utomlands för försäljning, som då relativt ofta hamnar på en soptipp i Afrika. Det är långt ifrån ett kundorderstyrt system.
Vad kan då du göra? Den största delen av textilavfallet kommer från arbetsplatser, i form av arbetskläder, lakan i vården etc. Har ni textilier på er arbetsplats kan det vara ett område värt att titta på – hur säkrar ni en hållbar lösning för dem? Kom ihåg de fem R:en: Reduce, Reuse, Repair, Rotate, Recycle!
Johanna Linder
