Med autonoma fordon som eldrivna bandvagnar och drönare kan landsbygden leva upp och bilberoendet minska. Det menar Pia Kristiansson på VTI i Skellefteå, som jobbar hårt för att få tekniken kommersialiserad.
– Det är på landsbygden som den verkliga nyttan finns med autonoma transporter. Nu gäller det att samhället vågar satsa och köpa de här tjänsterna.
Artikel ur Dagens Logistik nummer 1 2026
När transporter slås ut märks sårbarheten snabbt: Inställda färjor, avbrutna järnvägar och långa omvägar drabbar hela landet. Men konsekvenserna blir särskilt kännbara i glesbygden. För Pia Kristiansson, utredare inom trafikanalys och logistik på Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), är det just där autonoma transporter kan göra störst skillnad.
– Det finns ofta både civil- och försvarsnytta i den här tekniken. Men framför allt finns det en enorm potential i geografier där transportalternativen i dag är få.
Sedan mars 2025 är hon stationerad i Skellefteå, där VTI nyligen etablerat regionkontor, i syfte att komma närmare omställningen som pågår i norra Sverige med fokus på elektrifiering, e-mobilitet och nya logistiklösningar.
– Ska vi bygga robusta transportsystem behöver vi finnas där behoven är som störst.
Glesbygden lämpar sig också utmärkt för att testa autonoma lösningar – utanför det traditionella vägnätet.
– Om transporten går över skog, fjäll, sjöar eller via skoterleder är säkerhetskraven ofta enklare att hantera än på allmän väg. Det gör det lättare att få tillstånd. Får man det att fungera i Norrland kan man sedan skala lösningarna och sprida dem vidare.
Från vårdprojekt till glesbygdslogistik
Under årets upplaga av Transportforum i Linköping i januari stod det självkörande transportsystemet i fokus på huvudscenen, och Pia Kristiansson var på plats för att slå ett slag för teknikens användning och nyttor på landsbygden. Hennes engagemang för drönare började 2018, då hon arbetade med projekt inom distansvårdlösningar på Region Västerbotten. Självprovtagning och digitala läkarbesök fungerade – tills läkemedel behövde levereras.
– Där tog det stopp. Vi kunde göra nästan allt på distans, men inte få fram medicinen. Det var ett tydligt logistikproblem, konstaterar hon.
Drönare framstod som en möjlig lösning, men de var anpassade för korta sträckor och mildare klimat. I Norrland krävdes längre räckvidd, lastkapacitet och drift i kyla. Tester genomfördes tillsammans med forskare och tillverkare, bl a i Norge, där drönare flög utan problem i temperaturer ner mot 27 minusgrader.
– Tekniken fungerar. Utmaningen ligger i hur den ska användas i verkligheten.
Samhällsnytta kräver kommersiella aktörer
Ett återkommande hinder är frågan om ansvar. Ska regioner och kommuner själva äga och operera drönare? Pia Kristiansson är tveksam.
– Vill vi ha samhällsnytta måste vi använda de aktörer som redan hanterar gods i dag. Bussgods är ett bra exempel. De kör åt regioner, kommuner och näringsliv. Om de även kan köra i luften kan samma system nyttjas av många.
Det är också här kommersialiseringen blir avgörande. Tekniken finns, operatörerna finns – men affären saknas ofta.
– Det som behövs nu är att någon börjar köpa tjänster. Annars får vi aldrig ett system som bär sig över tid.
Autonom trafik på landsbygden kan påverka var människor väljer att bo och arbeta. Det är där den verkliga nyttan finns.
Holmön visar möjligheterna – och begränsningarna
Hon tar ett nyligen genomfört pilotprojekt med drönarleveranser till Holmön utanför Umeå som exempel. Efter återkommande inställda färjeturer flög drönare paket från Umeå Eco Industrial Park till ön under 2025. Drönaren klarar upp till fem kilo last och flyger sträckan på tolv minuter, jämfört med färjans 45.
– Det löser inte alla problem, men det kan vara avgörande när andra transporter inte fungerar, säger Pia Kristiansson.
Projektet har samtidigt visat att teknik bara är en del av lösningen. Mottagningsplatser, ansvarsfördelning och anpassning av befintlig infrastruktur är minst lika viktiga frågor.
– Bussgodsterminaler är byggda för bussar, inte för drönare. Då måste man tänka om, även i det lilla.
Glesbygden före storstaden
Internationellt går utvecklingen snabbt, särskilt i Kina där förarlösa drönare och elflyg redan är i kommersiell drift i flera städer. Men Pia Kristiansson är tveksam till samhällsnyttan i de nya urbana drönartaxi-lösningarna.
– Det är tekniskt imponerande, men det löser inga stora problem. I städer finns redan många transportalternativ.
I glesbygden är situationen den motsatta.
– Här är alternativen få. Om vi kan få till autonom regionaltrafik och godstransporter på landsbygden kan det påverka var människor väljer att bo och arbeta. Det är där den verkliga nyttan finns.
Från pilot till vardag
För godstransporter med drönare tror Pia Kristiansson på kommersiell drift redan runt 2027, med norra Sverige som startpunkt. Persontransporterna ligger längre bort, kanske fem-tio år fram i tiden, och kommer sannolikt att vara lokala till att börja med.
– Regelverken är fortfarande en broms i Sverige, men vi rör oss framåt..
För henne handlar nästa steg mindre om innovation och mer om tillämpning.
– Kan vi låta vissa transporter gå i luften och andra på marken? Kan vi avlasta vägarna och skapa fler alternativ? Det kräver ett nytt sätt att tänka logistik.
Om det lyckas kan autonoma transporter bli mer än tillfälliga pilotprojekt – och istället en stabil del av landsbygdens transportsystem, även när det oväntade händer.
Av Hilda Hultén
