Kriget i Mellanöstern har inte bara utlöst en ny energichock – det har också skakat fundamentet för den världsordning som byggt USA:s makt sedan 1970-talet. När allt fler oljeaffärer sker utanför dollarn försvagas Washingtons ekonomiska grepp och sanktionsvapen. En ny multipolär era tar form, där kontrollen över energi och pengar inte längre tillhör en enda stormakt – konstaterar forskarna Daniel Ekwall och Per Skoglund i en lägesanalys.
Under mer än ett halvt sekel har petrodollarn fungerat som den dolda motor som drivit både den globala energimarknaden och USA:s geopolitiska överlägsenhet. När världens olja säljs i dollar skapas en automatisk efterfrågan på den amerikanska valutan, och denna efterfrågan har givit USA en unik kombination av ekonomisk styrka och politisk hävstång. Men när ett nytt, omfattande krig nu rasar i Mellanöstern skiftar inte bara maktbalansen på slagfältet, utan även i världens finansiella arkitektur. Det som tidigare var ett långsamt och teknokratiskt skifte bort från dollardominans har på bara veckor accelererat till en geopolitisk sprickbildning. För första gången på 50 år sammanfaller dollarns försvagning med fysiska störningar i energiflödena från världens viktigaste olje- och gasregion.
Globalt dominerar fortfarande de fossila bränslena världens energiförsörjning. De står för långt över 80 procent av det samlade energibehovet, där olja tillsammans med naturgas utgör nära 60 procent av den totala förbrukningen (WEF, 2025). Historiskt har detta inneburit att mänskligheten lagt en anmärkningsvärt stor del av sin ekonomiska produktion på just dessa två resurser: mellan 4 och 14 procent av världens totala BNP har under perioden 1980–2023 gått till inköp av olja och gas (IEA, 2024). Tillsammans illustrerar dessa siffror inte bara energins centrala roll i den globala ekonomin, utan också hur djupt sammanlänkad den är med världens maktstrukturer och finansiella stabilitet.
Det pågående kriget mellan Iran, Israel och USA har stängt Hormuzsundet för transporter, världens viktigaste energikorridor, där omkring 20 % av all global olja och LNG normalt passerar. Endast cirka 5% av den normala trafiken har passerat och då främst till Kina och Indien.
Konsekvenserna kom omedelbart:
- Oljepriset steg till över 115 dollar fatet – en 30-procentig ökning på tio dagar.
- Cirka 140 miljoner fat olja har fastnat i regionen efter att de största Gulfstaterna stoppat sjötransporter.
- Fler än 200 tankfartyg ligger ankrade utanför Hormuz i väntan på att krigszonen ska öppnas.
- Qatar har tvingats minska LNG-produktionen, vilket drabbar Europa hårt.
Detta är den mest omfattande energichocken sedan 1973. Ju längre som Hormuzsundet är stängt desto större och tydligare blir följderna. Även produktionsanläggningarna har påverkats i kriget vilket gör att leveranser kommer fördröjas ytterligare när sjötrafiken kan återupptas i full skala.
Petrodollarordningen föddes ur krisen efter Bretton-Woods sammanbrott 1971. När dollarn inte längre kunde backas upp av guld behövde USA en ny grund för sin valutadominans. Lösningen blev avtalet 1974 mellan USA och Saudiarabien: Riyadh skulle prissätta all sin olja i dollar, och i gengäld erbjöd USA säkerhetsgarantier och militärt skydd. Resten av OPEC följde efter, och petrodollarn var född. Systemet skapade en mäktig återkopplingsslinga. Alla länder som behövde olja behövde också dollar. Och oljestaternas överskott investerades i amerikanska statsobligationer, en process som blev känd som petrodollar-recycling. På så sätt kunde USA finansiera sina underskott, stärka sin finansmarknad och samtidigt cementera sin överlägsna ställning i den globala ekonomin.
Parallellt med den militära konflikten pågår en ekonomisk omstöpning. När Saudiarabien 2024 lät sitt historiska petrodollaravtal löpa ut öppnades dörren för att sälja olja i andra valutor. När kriget bröt ut i januari 2026 fullbordades den utvecklingen i praktiken eftersom flera Gulfstater accepterar nu aktivt icke-dollarbaserade betalningar för att undvika blockeringar i det USA-kontrollerade finanssystemet. Detta gäller särskilt handeln med Kina och Indien, som snabbt expanderat sina yuan- och rupIe-baserade betalningskanaler.
BRICS+, nu med Saudiarabien, UAE och Iran som medlemmar, fungerar som motor i detta skifte. Deras ambition är tydlig, ett energisystem där dollarn endast är en valuta bland flera, inte en obligatorisk mellanhand. I krigets skugga blir denna strategi inte bara ekonomiskt rationell utan även säkerhetspolitiskt nödvändig.
Konsekvenserna för USA är betydande. Under decennier har dollardominansen gjort amerikanska sanktioner till ett av världens mest kraftfulla utrikespolitiska verktyg. Eftersom nästan alla olje- och gastransaktioner skedde i dollar, dessutom är det globala banksystemet knutet till amerikanska finansinstitutioner, så kunde Washington effektivt frysa transaktioner, blockera handel och pressa regimer utan att avfyra ett enda skott. Men i takt med att fler länder handlar energi i andra valutor minskar Washingtons räckvidd. Sanktionernas slagkraft var beroende av ett dollarmonopol eller för att vara tydligare, beroende av petrodollarsystemet. När detta bryts blir USA:s ekonomiska tvångsmedel mer trubbiga. Ett multipolärt energisystem leder i praktiken till en multipolär monetär ordning och därmed en multipolär sanktionsarena.
Petrodollarns försvagning betyder inte att USA faller som global makt. Dollarn kommer att förbli världens viktigaste valuta under lång tid framöver, tack vare likviditet, institutionell stabilitet och det amerikanska finanssystemets djup. Men USA kommer inte längre att kunna utöva samma självklara finansiella dominans som tidigare, särskilt inte gentemot länder som aktivt bygger alternativ.
Den gamla ordningen var enkel:
Energi (olja och naturgas) handlades i dollar och därför styrde USA.
Den nya ordningen är mer komplex:
Energi (olja och naturgas) handlas i flera valutor och makten sprids därefter.
Och i en värld där energiflöden alltmer ses som ett maktmedel, inte en marknadsvara, är detta skifte kanske det mest betydelsefulla tecknet på den växande multipolariteten. När den valuta som kontrollerar oljan och naturgasen förändras, förändras också världens maktgeografi. Petrodollarn var en gång fundamentet som höll samman den amerikanska världsordningen. Nu håller en ny energiverklighet på att lägga grunden till något annat. Och i en värld där energins geografi avgör maktens geografi är det ett skifte vars konsekvenser vi bara har börjat ana.
Daniel Ekwall, professor vid Högskolan i Borås
Per Skoglund, lektor vid Försvarshögskolan
Referenser:
IEA (2024), “Global energy bill per capita and as a share of GDP, 1980-2023”. International Energy Agency. Maj 27
WEF (2025), “Global energy in 2026 will be marked by growth, resilience and competition”. World Economic Forum, December 12
