Resilienta försörjningskedjor byggs i vardagens misstag

KRÖNIKA: När AI och automation gör logistiken allt mer effektiv växer risken att vi tappar förmågan att hantera det oväntade. I sin krönika argumenterar Johanna Linder, avdelningschef på VGR och styrelseledamot i Plan, för att vardagens misstag och mänskliga möten är avgörande för att bygga resilienta försörjningskedjor.

KRÖNIKA ur Planetern nummer 4 2026

Vi lägger enorma resurser på att eliminera fel, skapa sömlösa flöden och optimera bort friktion. Automation, prediktivitet och algoritmer gör processerna allt mer perfekta. Maskinen blir inte trött, den glömmer inte och den gör inga slarvfel.

Men tänk om det är just i vardagens små problem som vi bygger den problemlösningsförmåga och de relationer som gör försörjningskedjan resilient när det oväntade inträffar?

Jag blev nyligen påmind om det. En kommunikation kring en leverans snurrade till sig – vi trodde en sak, mottagaren en annan. Ett klassiskt mänskligt missförstånd. Men det var just där, när processen havererade, som hjärtat fick visa sig. Tillsammans med en kollega fick jag personligen leverera till avdelning 312, där min son föddes för sju år sedan. Perfekta processer i all ära, men misstag skapar möten. Möten skapar tillit. Och tillit är bränslet när ”the shit hits the fan”.

I riktigt utmanande kontexter – inbördeskrig i Sydsudan, Ebola-utbrott i Liberia – är det oförutsägbara vardag. Förutsättningarna ändras på en sekund. Det som räddat mig har aldrig varit perfekta system, utan relationer, intuition, flexibilitet och samspel. Att veta vem man ska ringa, vem man kan lita på och hur man tillsammans hittar en väg framåt när ingen självklar lösning finns.

Johanna Linder är avdelningschef lager och verksamhetsansvarig för Sisjödepån på VGR. Hon sitter också i Plans styrelse, där hon ansvarar för kommunikation.

De bästa logistiker jag mött är de som vet vem de ska ringa när något går fel. 

Därför oroar jag mig för att vi tappar kapaciteten att lösa det oväntade när vi bygger en värld bakom skärmar, där allt är chat-korrigerat och där endast det perfekta är gott nog. När omständigheterna förändras snabbt hinner vi inte ställa om system och algoritmer. Då måste vi lösa det – tillsammans. Det är i gråzonerna, där ingen riktigt vet vad som är rätt väg, som mänskligt omdöme och relationer blir avgörande.

Alla talar om krisberedskap. Men jag tror att den viktigaste träningen sker i vardagens små problem. Varje missad leverans, varje avvikelse och varje missförstånd ger oss möjlighet att samarbeta, bygga relationer och utveckla förmågan att hantera det oväntade. Det är där, mitt i friktionen, som framtidens resiliens byggs.

Den bästa beredskapen är en vardag där vi har ett brett kontaktnät att aktivera och där människor vill hjälpa varandra att hitta lösningar. I en alltmer digitaliserad värld är det kanske just våra misstag som tvingar oss att lyfta blicken från skärmen och söka det mänskliga mötet. AI kan optimera nästa veckas rutter perfekt – men den kan inte bygga relationer. Den får definitivt inte gåshud av att leverera ett paket till avdelning 312.

Jag har alltid tyckt att SCM fokuserar för mycket på stela processkartor. Vi ritar pilar och rutor i tron att vi kan kontrollera flöden. Men en kris har aldrig lösts av en processkarta, och en konflikt har aldrig lösts via mejl. Det sker genom möten, lyhördhet och förmågan att läsa en situation. De bästa logistiker jag mött är de som vet vem de ska ringa när något går fel. De som bygger broar mellan människor, funktioner och organisationer.

Det är i dagens vardagliga problem som vi bygger de relationer som gör att vi löser kriser tillsammans. Relationer är försörjningskedjans viktigaste redundans. De kan inte programmeras fram – de måste byggas, underhållas och tränas i vardagen.

AI optimerar det förutsägbara. Människan hanterar det oväntade.

Resilienta försörjningskedjor byggs i vardagens misstag.

Johanna Linder