KRÖNIKA De senaste åren har världen fått upp ögonen för sårbarheten kopplad till internationella handelsflöden, och många företag tittar på att sourca om sin produktion. Tanken med så kallad ”friendshoring” är god, men inte helt oproblematisk, skriver forskaren Daniel Ekwall i Dagens Logistik.
I kölvattnet efter 9/11 2001 fick både praktiker, politiker och forskare upp ögonen för sårbarheten kopplad till internationella handelsflöden. Den amerikanska regeringens svar på attacken stoppade i princip alla flöden av gods in och ut ur amerikanska hamnar, och störningseffekterna på varuflödena blev enorma. Det här ville man undvika i framtiden, och myndigheternas svar blev att olika certifieringar och program plockades fram, medan bolagen och affärsvärlden började prata om risk management kopplat till sourcing och produktionsstörningar. Forskningsvärlden grupperade i sin tur detta som Suppy Chain Risk Management, vilket utvecklades vidare till Supply Chain Resilience, alltså en försörjningskedjas förmåga att hantera, motstå och anpassa sig när förutsättningarna för den ändras snabbt.
Under pandemin utsattes också de globala försörjningskedjorna för en rad störningar och utmaningar. Därtill lyckades fartyget Ever Given stänga Suezkanalen under 6 dagar i mars 2021. Effekten blev att fler och fler företagare att fundera på att flytta produktion till rätt sida Suezkanalen. Tankarna på att flytta tillbaka produktion från Ostasien till EUs närområde var dock inte nya 2021. Diskussioner och forskningsprojekt har varit igång sedan myntandet av samlingsbegreppet Industry 4.0. Inom näringslivet används termer som backshoring, reshoring och nearshoring för att bättre fånga vad det handlar om: val av produktionsplats.
Tanken är att företag som en del av sin riskhantering skall sourca produktion från länder som delar samma värdegrund eller är vänligt inställda till handel.
I februari 2022 anföll Ryssland Ukraina och den gamla diskussionen om geopolitik och internationella relationen hamnade åter högt på allas agendor. Det dröjde då inte länge innan sårbarheten i försörjningskedjor, sourcing och politiska risker kombinerades ihop.
För ungefär ett år sedan myntades begreppen friendshoring, eller allyshoring, vilket innebär att man tar ett steg från geografiska och produktionsekonomiska skillnader och lägger till geopolitiska skillnader. Tanken är att företag som en del av sin riskhantering skall sourca produktion från länder som delar samma värdegrund eller är vänligt inställda till handel. Tanken kanske är god, men inte helt oproblematisk.
En tydligare uppdelning av världen skulle minska möjligheterna att genom handel mellan länder skapa gemensamt välstånd.
För det första är det svårt att förutse förändringar i allianser inom ramen för geopolitik. För det andra är innebär det ökade kostnader, billigare alternativ kanske inte längre är valbara. För det tredje är världen heterogen; råvaror, liksom humankapital och infrastruktur, är olika fördelade över världen. Det är troligen så att vissa råvaror inte finns i vänligt sinnade länder. Vidare har världshandeln under de tre senaste decennierna utnyttjat komparativa fördelar för att skapa stordriftsfördelar (lägre marginalkostnader). Dessutom har det internationella transportsystemet effektiviserats (sänkt marginalkostnaderna för transporter).
En tydligare uppdelning av världen skulle minska möjligheterna att genom handel mellan länder skapa gemensamt välstånd. Nu lanserar både USA och EU initiativ som syftar till att minska beroendet av främst Kina, i försörjningen av olika råvaror och produkter. Friendshoring och SCRM blir på EU-språk, en strategi för kritiska råvaror. Detta kommer påverka oss alla lång tid framöver.
Daniel Ekwall
Professor i Textilt management vid Högskolan i Borås och docent i SCM&SR på Hanken School of Economics
