”Är det vattenvägens naturliga skönhet som gör det så lätt att missa denna nationella infrastruktur?” I en krönika i Dagens Logistik slår den tidigare sjökaptenen och lotsen Jim Petersson ett slag för vattenvägen som transportalternativ.
Vad får du för tankar när du vilar ögonen på en fridfull älv, eller sträcker ut blicken mot en solglittrande horisont? Är det rofylldhet, sommarglädje, frihet, kanske rentav själva sinnebilden av rekreation? Eller ser du en transportväg?
Det som låter för vackert för att vara sant, det är just vad som sker på den kapacitetsmäktiga vattenvägen. Den transformeras genast till sitt naturliga ursprung efter varje utlånat tillfälle som transportbärare. Är det vattenvägens naturliga skönhet som gör det så lätt att missa denna nationella infrastruktur? Att den lätt hamnar i skymundan då den oftast är just omärkbar.
Men den ligger faktiskt där, fullt tillgänglig, längs med hela Sverige, och genom sjöar och älvar även in i landet. Till och med rakt in i hjärtat av många städer, vilket man idag återutvecklar i Europa. Där inkluderas även sjötransporter i den multimodala förlängningen av logistikkedjan genom det kommunicerande kärl av vattennära städer. Färdiga att avlasta infrastrukturen på land och ge säkrare och bättre framkomlighet för personresor och de mer brådskande transporterna där.
Att logistiken behöver vara ett durackord i samspelet mellan att leva, arbeta och bo, poängteras i att buller är den miljöstörning som påverkar flest människor i Sverige (SKR). Men längs vattenvägar behövs inga bullerplank eller avlysta korridorer. Närhet till en vattenburen transportled förhöjer ju i stället natur-och bostadsvärdet.
Längs vattenvägar behövs inga bullerplank eller avlysta korridorer. Närhet till en vattenburen transportled förhöjer ju i stället natur-och bostadsvärdet
Jag funderar ofta över varför parallella transportörer på land serveras sin infrastruktur och tillgång till hamnområden i så stor utsträckning, medan sjöfarten generellt avgiftsfinansierar sin. Dessutom solidariskt, oberoende av nationalitet. Beror den (in)hemskt låga andelen sjöfart på en slentrianmässig särbehandling mellan godsslagen gällande avgifter och anslag? Den aktuella myndighetsampanjen ”varje kW räknas” fokuserar på energihushållning. Begrunda då parametern fraktat ton/kW som ger att hela godskapaciteten för en lastbil kan transporteras med effekten av en Vespa på ett modernt fullastat kustfartyg. Tänk segelfartyg för hjälp med insikten av sjötransporternas låga energibehov. Googla #Oceanbird. Försök blåsa fram något på land. Dessutom, i en kapacitetsjämförelse, råder transport-koefficienten lätt 100:1 för inlandsfartyg vs. lastbil. Detta förhållande består ända in i en uppmålad autonom framtid, där varje enhet rimligtvis kräver sin givna övervakning.
Hela godskapaciteten för en lastbil kan transporteras med effekten av en Vespa på ett modernt fullastat kustfartyg
Pröva till sist logiken om det framstår som ett självklart energislöseri om varje liten låda rutinmässigt skulle köras genom avlånga Sverige i ett eget liten fordon bekvämt ända fram till varje enskild kund istället för att samlasta lådorna där det går. Varför tänker man då inte så när ”lådan” blir större? (läs container)
Önskvärt idag vore incitament med tydligare favör för det godslag som ger mest transport per kW till sin natur. Med pinpoint av de ansvarstagande, ofta svenska, rederier som idag är världsledande och drivande i egna imponerande satsningar för ”zero emission and climate impact”.
Jim Petersson, sjökapten och lots
