KRÖNIKA Det är glädjande att se hur diskussionen om sjöfartens framtid i Sverige äntligen tar fart. Beskedet från Sjöfartsverket att stänga två helikopterbaser och lägga en isbrytare i malpåse är inte bara en besparingsåtgärd – det är en tydlig väckarklocka. Myndigheten vill med all sannolikhet visa att rådande finansieringsmodell inte är hållbar om man samtidigt förväntas erbjuda fullgod service, räddningstjänst och isbrytning för hela landet.
Men det här handlar om något mycket större än ett par helikopterbaser. Ska vi ha en livskraftig sjöfart som verkligen bidrar till transportsektorn, krisberedskapen och vår internationella konkurrenskraft krävs att vi ser över hela kedjan. När varuägare, speditörer, hamnarbetare, hamnägare, rederier och politiker alla säger sig vilja ha mer sjöfart – men i praktiken inte gör de ändringar som behövs för att skapa ekonomiskt och praktiskt attraktiva rutter – så uteblir resultaten. Alla pekar gärna på någon annan, men ytterst är det en gemensam affärsmodell som måste förnyas.
Under 15 år har jag sett hur många politiker från olika läger entusiastiskt talar om sjöfartens fördelar och lovar stöd för överflyttning av gods från väg till sjö. Men konkreta beslut och samordning mellan myndigheter, parter i hamnarna och rederier lyser fortfarande med sin frånvaro.
Under 15 år har jag sett hur många politiker från olika läger entusiastiskt talar om sjöfartens fördelar och lovar stöd för överflyttning av gods från väg till sjö. Men konkreta beslut och samordning mellan myndigheter, parter i hamnarna och rederier lyser fortfarande med sin frånvaro. Inte ens alla rederier är angelägna om mer inrikes sjöfart, eftersom det kan innebära konkurrens mellan olika segment och affärsmodeller.
I ett alltmer osäkert säkerhetspolitiskt läge, med höga miljöambitioner och ständiga krav på effektiv logistik, är sjöfarten en nyckel. Men för att lyckas måste vi först bestämma oss för att spela för att vinna – inte bara för att undvika att förlora. Då krävs att Sjöfartsverket får en ny finansieringsmodell som inte enbart bygger på höga avgifter från en krympande bas. Samtidigt måste också hamnar, fack, rederier, varuägare och speditörer omvärdera sina affärsstrategier och avtal. Om vi inte klarar av att städa i vårt eget hus kommer inte fler politikerutspel eller nödlösningar att rädda situationen.
I grund och botten är det enkelt: Vill vi ha en konkurrenskraftig, miljösmart och krisberedskapssäker sjöfart behöver vi satsa på den, inte bara med ord utan också med handling. Det är dags att gå från önskelistor till att faktiskt ta ansvar – var och en av oss.
Kristofer Andrén
Owner/Senior Advisor Seadvise
