Konflikten i Mellanöstern mellan USA/Israel och Iran får globala följder: För trots att USA håller i taktpinnen så är det Kina som gynnas mest av att kriget driver upp oljepriser, påskyndar teknikskiften och stärker kinesiskt dominerade system – skriver forskarna Daniel Ekwall, Högskolan Borås och Per Skoglund, Försvarshögskolan, i en lägesanalys.
Det pågående kriget mellan USA, Israel och Iran har gjort Hormuzsundet till världsekonomins mest kritiska flaskhals. Irans blockad av Hormuzsundet och de återkommande attackerna mot energiinfrastrukturer i regionen har redan pressat upp både olje- och naturgaspriserna, och marknaderna reagerar med växande oro. När över en femtedel av världens oljeflöden och en betydande del av LNG-produktionen (Liquefied Natural Gas, naturgas kyls ner till flytande för transport och lagring) riskerar att allvarligt begränsas, rör sig energipriserna inte i steg utan i språng. Det som händer i Mellanöstern är därför inte ett isolerat militärt drama, det är ett globalt energichockcenter med direkta följder för försörjningskedjor och inflation samt därmed ekonomisk stabilitet.
De stigande energipriserna har redan lett till en växande debatt om hur sårbar världsekonomin är men i synnerhet den amerikanska ekonomin. Det brukar ofta hävdas att USA klarar högre oljepriser bättre än andra stora ekonomier eftersom landet numera producerar en stor del av sin egen olja och gas. Det stämmer delvis, USA är inte lika importberoende som exempelvis Kina. Men detta resonemang missar själva kärnfrågan, i en avancerad ekonomi fungerar energi inte som en isolerad insatsvara, utan som det fundament som driver alla andra kostnadsstrukturer. När priset på olja och naturgas stiger, stiger också priset på mat, transporter, råvaror och boende. Energi är den dolda kostnaden i allt.
När kostnaderna för det nödvändiga ökar, sker en omedelbar kapitalförflyttning. Hushållens pengar går till basvaror snarare än till sparande och investeringar. Företagens resurser går till att hantera ökade transport- och produktionskostnader i stället för teknikutveckling eller innovation. Resultatet blir att de sektorer som driver den amerikanska tillväxten, alltså teknik och avancerade tjänster samt också finans, plötsligt får mindre utrymme att växa. Dessa sektorer är byggda för stabilitet, billiga energiflöden och en hög riskaptit. När kostnadsläget förändras, ändras också dynamiken i hela kapitalmarknaden. Tekniksektorn torkar inte ihop över en natt, men den tappar syre. Projekten blir färre, investeringarna mer försiktiga och innovationscyklerna långsammare.
USA:s ekonomiska tillväxt är idag starkt beroende av tekniksektorn. Under första halvan av 2025 stod investeringar i digital infrastruktur, datacenter och mjukvara för nästan 92 procent av all BNP-tillväxt, enligt analys av Harvard-ekonomen Jason Furman (Biswas, 2025; Jacobs, 2025). USA:s tekniska försprång bygger på att det finns ett stort överskott att investera i framtiden, och det är just detta överskott som krymper när energin blir dyrare.
Det innebär också att den vanliga uppfattningen, att USA ”tål” höga oljepriser bättre än andra, är missvisande. Landets industribas må vara mindre importberoende, men dess ekonomiska struktur är desto mer beroende av billiga, stabila energiflöden för att hålla i gång innovationsmaskineriet. När priserna stiger påverkar det direkt de sektorer som skapar tillväxt och teknisk dominans. Energikostnaderna äter sig uppåt i ekonomin och trycker ut riskkapital och expansionskraft.
Slutresultatet är tydligt: även om vissa olje- och gasbolag tjänar på det högre priset, är nettoeffekten för USA:s ekonomi, precis som för resten av världen, negativ. En ekonomi som bygger på innovation och kapitalintensiv teknik är särskilt känslig för energichocker. Och i en tid då striderna kring Hormuzsundet riskerar att slå ut en betydande del av de globala olje- och LNG-flödena, är detta en sårbarhet som blir allt svårare att ignorera.
I EU ser bilden annorlunda ut. Här är tillväxten betydligt bredare och drivs framför allt av tjänstesektorn och traditionell industri, medan tekniksektorn inte utgör någon dominerande tillväxtmotor. EU:s BNP ökade exempelvis med 1,2 procent under 2025, men utan att ICT-sektorn bar expansionen på det sätt som skedde i USA (ICT – informations- och kommunikationsteknik). Betydelsen av LGN från Qatar har ökat för att beroendet av Ryssland LNG ska minska, pga kriget i Ukraina. Detta kan därför ge följdeffekter på EU då LGN är viktigt för elproduktionen och därmed också den europeiska industrin. De ökade energikostnaderna får stor betydelse för basnäringarna i EU som gruvnäring, stålproduktion och kemisk industri.
Supply chain-perspektivet gör denna förskjutning ännu tydligare. Varje försörjningskedja, oavsett bransch, börjar med energi. Dyrare olja och naturgas innebär dyrare transporter, dyrare insatsmaterial och större prispress i varje led. Företag tvingas prioritera bort långsiktiga projekt till förmån för kortsiktig överlevnad. Det är samma logik som i själva energisystemens kärna beskrivs som EROI (Energy Return on Investment). Själva måttet visar på effektiviteten hos en energikälla. Det visar hur mycket ”gratis” energi en källa ger. Om EROI är 10:1 får man 10 gånger mer energi än vad som satsats. En högre kostnad för att energi ändrar också EROI. Över tid har fossila bränslen gått från mycket höga EROI (runt 100:1 i början) till mycket lägre idag (skifferolja ligger ungefär på under 10:1). När det kostar relativt mer att få fram själva energin, finns mindre överskott kvar för allt annat.
I det pågående kriget i Mellanöstern är det drönare, robotar och precisionsstyrda vapen som dominerar stridsfältet. Dessa system bygger på motorer, sensorer, avancerad elektronik och kemikalier, komponenter där Kina är världsledande producent. Ju mer konflikten rör sig mot elektronikintensiv krigföring, desto större blir Kinas indirekta strategiska vinster. De höga priserna på fossila bränslen driver samtidigt på energiomställningen, främst av geopolitiska skäl snarare än klimatmässiga. Men även här kontrollerar Kina mellan 70 och 90 procent av de globala värdekedjorna för elbilar, batterier och solenergi. När oljan blir dyrare stärks därför Kinas position också i den gröna energisektorn. I detta sammanhang blir Irans beslut att begära betalning i kinesiska yuan logiskt. Iran köper kinesiska motorer, elektronik och kemikalier till sin drönar- och robotproduktion samt knyter sig genom dessa flöden allt närmare Kinas industriella ekosystem.
Det pågående kriget i Mellanöstern utkämpas mellan USA/Israel och Iran, men Kina är den aktör som i praktiken kontrollerar stora delar av båda sidors beroendekedjor. Den pågående konflikten driver upp energipriserna, påskyndar teknikskiften och ökar användningen av system där Kina dominerar. Ett regionalt krig får därmed omedelbara globala industriella och ekonomiska följder. Ur amerikansk synvinkel så kanske några olje- och gasbolag gynnas av högre priser blir nettoeffekten negativ för både USA och världsekonomin. Det är nämligen det höga energipriset som tar bort USA:s möjlighet att verkligen ta upp konkurrensen med Kina inom produktionskapacitet och innovation för framtidens teknik.
Daniel Ekwall, professor vid Högskolan i Borås
Per Skoglund, lektor vid Försvarshögskolan
Referenser:
Biswas, S. (2025), Harvard economist’s dire warning: Without data centers, US GDP grew only 0.1% in H1 2025. The Economics Times, 9:e oktober
Jacobs, S. (2025), Nearly all US growth in 2025 tied to AI and data center-related capital spending: Big tech data center spending nears $400 billion after fourfold surge. Techspot, 9:e oktober
